Att klara en IRONMAN

Jesper, YOU are an IRONMAN!!

Att höra dessa ord efter 11 timmar och 9 minuter är underbart, men det har tagit mer än 11 timmar att nå denna målgång. Ett års träning avslutad och den påträngande ångesten har lättat!

(Ett gäng IRONMEN)

För ca 1 år sedan bestämdes det att det var dags att pröva på något som kändes näst intill omöjligt. Varför jag utsätter mig för detta kan ifrågasättas, inte bara av andra men också, av mig själv. Varför träna simning två gånger i veckan i en bassäng fram o tillbaks eller som på bilden nedan, fastbunden i ett träd för att poolen var för kort.

(Fastbunden i en liten palm)

En regning tisdag nu i sommras satt jag på tunnelbanan i Oslo på väg mot Sognsvann, en sjö, tänkandes att detta är lite galet. När jag sedan bytt om till min våtdräkt i ett litet skjul och begav mig till vattnet såg jag en annan som stod vid vatten kanten och skulle i. Väl i mötte jag en tredje simmare och helt plötsligt började jag förstå att jag inte är den enda som är galen här.

(Tidig morgon ligger 1500 och brottas i vattnet)

Det kan även vara just detta som gör att jag drivs att fortsätta. Att träffa andra galningar som har samma sjuka intresse av att plåga sig själv fysisk och testa sina gränser. Men främst är det nog bara en kul hobby. När jag i Maj fick reda på att jag hade en inflammation i knät och inte kunde springa gbgvarvet eller cykla vätternrundan tog det enormt på krafterna. Inte bara fysiskt men framförallt psykiskt. Hur skall jag klara en utmaning utan att kunna köra för fullt månaderna före?

(Lugn uppdladdning i Stavanger inför stundande utmaning)

När jag gav mig ut på cykelturen på Ironman hade jag inte suttit på min cykel ordentligt sedan tidigt i Maj. Jag hade aldrig suttit i tempoställning och hade inte suttit längre än en timma åt gången på en spinningcykel. Jag var helt klart nervös för hur denna lilla cykeltur på 180 km skulle gå. Det blev inte bättre av att jag varit tvungen att byta slang pga punktering strax före start och då lyckas sätta på hjulet på fel hål vilket gjorde att min hastighetsmätare inte fungerade. Efter ölandsbron blev det ett stopp för att lösa detta.  Sedan tog det 4 mil till innan jag drabbades av punktering. Klantigt nog hade jag lagt ur min verktyg vid slang bytet på morgonen och fick således forcera av däcket med handkraft. Jag var helt övertygad om att detta var slutet på mitt IRONMAN äventyr. 30 min senare var problemet löst och jag kunde fortsätta.

(103,8 km in i loppet)

Löpningen började bra, men ganska raskt märkte jag att min kropp och mage inte var van vid vad jag hade ätit, druckit samt inmundigat under flertalet kallsupar under simningen. Löpningen blev därför en enda lång jakt på toaletterna. Tacksam för att det fanns bajamajor på samtliga drickestationer.

(Pigg o glad.... eller?? )

När jag äntligen korsade mållinjen var det inte bara glädje utan främst lättnad. Att inte bara klara utmaningen men att göra det på en tid jag knappt kunnat hoppas på. Det skall dock nämnas att denna utmaning hade varit så ofantligt mycket jobbigare utan det enorma stöd längs banan. Att GoTri hade ett 20 tal supporter i lysgröngula tröjor bar en fram på ett sätt jag inte varit med om tidigare.

(Glada supporter hejar på)

Sammanfattningsvis är jag glad för att hela GoTri tog sig i mål på bra tider. Glad att kroppen höll ihop och att jag "bara" hade träningsvärk i en vecka. Glad att denna utmaning är avklarad. Men inte helt nöjd, det går alltid att simma, cykla och springa snabbare. Detta var långt ifrån det perfekta loppet. Vad nästa utmaning blir är oklart. Men en sak är säker, någon form av ny utmaning blir det.

(Enormt stöd från ett "lysande" gäng)

Tack för supporten!

Jesper