Karls Ironman

18 augusti klarade jag helt tydligt att genomföra en Ironman! När jag ser den stora och fina medaljen, liggandes här i en hylla i min lägenhet i Basel, så ler jag brett. Medaljen är ett av de bästa sakliga minnet från Ironman Kalmar 2012. Jag slängde till och med alla mina tidigare medaljer, för så mycket mer betyder detta än allt tidigare. Målet, men även resan dit kommer jag minnas glatt för alltid! Min målsättning var att komma i mål, och dessutom gärna vara glad och nöjd efteråt. Nu har två veckor gått sen den stora dagen där i Kalmar och jag känner äntligen att jag kan summera ihop hur jag känner för det som jag åstadkommit på ett bra sätt. Här följer därför en lite resumé av mitt Ironman. Men vart ska jag börja? Det finns så många infallsvinklar.

(Min pappa säger dock ofta och gärna: "Det är resultat som räknas...", så vi tar ändå å börjar med det som på ett eller annat sätt intresserar flest av alla er alla "högpresterande" människor där ute...)

Sluttiden blev 11 timmar och 17 minuter (mitt resultat)

Simningen (3,86 km) gick kanonbra, så när som på en rejäl kallsup då det var som äckligast vatten med 200 meter kvar att crawla. Extra nöjd är jag med starten (öppnade hårt) och höll kursen bra till varje efterföljande boj. Fantastiskt med alla hejarop från publiken (inte minst våra fans!) vid varvning och målgång! Väl ombytt till cykel (180,2 km) så vart jag grymt taggad på att cykla ute på Öland. Så taggad att jag körde lite för fort där ute på den stora ön. Å när jag sen fått nya flaskor med sportdryck och annan energi från pappa vid langningen så tryckte jag på igen. Snittade 180 km på över 35 km/h, vilket är ganska snabbt. Löpningen (42,195 km) blev därför en lite mer plågsam historia då både stram/ömmande ryggmuskel, stadigt avtagande förmåga att ta till sig energi och allt svårare att hålla en bra löpstil till slut tvingade mig att sluta springa och istället gå. Jag lyckades ändå ta mig i kragen å kräma ur en spurt á la kramp överallt på kullerstenen in på torget och in under den där underbara måltribunen. "Karl, you are an Ironman" ropade speakern. "Gött", tänkte jag och pustade ut.

Jag kör om 3 till, av totalt 445 omkörningar(!) på cykeldelen, påhejad av mamma & syster.

Reflektion kring min sluttid

"Fan vilket nederlag...vilken misär...varför kan jag inte springa (snabbt)?", grubblade jag länge på under marathonbanan. Å det stämmer i mångt å mycket då jag nog egentligen hade kunnat springa både 15 eller till och med 30 minuter snabbare med lite "jävlaranama", å det kändes ju tråkigt att tvingas tappa massa platser, MEN så här i efterhand ser jag det ändå positivt. Jag hade inget tidsmål, jag hade inga prestationskrav utöver att jag banne mig skulle ta mig i mål (har brytit de två tidigare, och enda, marathonloppen jag försökt mig på, ht -11 i Köln och Frankfurt, p.g.a. sjukdom resp. löparknä). Å man får inte glömma att; "om om hade funnits hade kärringen stångat tjuren...". Segraren vann på strax över 8 timmar, men de är ju verkligen proffs. Jag var ju inget annat än en nyfiken nybörjare. Försök gärna slå min tid i ert första Ironman-race, men jag rekommenderar er starkt till att inte sätta upp något tidsmål. Nästa gång jag kör en Ironman ska jag hur som helst försöka undvika att få ryggproblem med 1 vecka kvar, jag ska träna betydligt mer marathon-löpning (vilket varit lite av en demon-betungande gren) och jag ska framförallt utnyttja att jag överhuvud taget har samlat på mig rutin från ett tidigare genomfört Ironman. Å en sak är säker: Sluttiden kunde bara ha blivit sämre om inte så mycket annat funkat så sjukt bra! Även det tar jag med mig som en stor dos rutin och tillfredsställelse.

Rachel lyckades föreviga mitt breda leende och en helhjärtad segergest direkt efter målgång.

Allt runtomkring på tävlingsdagen

Det är nästan så man blir rörd. Vi hade c:a 25 st fans som frenetiskt hejade och supportade oss under vårt Ironman i Kalmar. Men som man bäddar får man ligga. Teamet, från början bestående av oss 5 deltagare, expanderades rejält under tävlingshelgen då alla deltagare hade i snitt 5 st nära och kära som kom ner och hejade på oss på plats. Stämningen i Kalmar var magisk och till och med ute på vägarna längs Öland fanns det stora skaror med människor som hejade och höjde stämningen rejält för oss deltagare. Vädret var perfekt. Inte för varmt, inte för kallt. Lagom helt enkelt. Langningen efter 100 km cykling klaffade perfekt.

GoTri-fans i glänsande piké-tröjor. Tävlingen är i full gång ute i havet bakom...

Massor av tack

Det finns många jag vill tacka för att de bidragit till att jag uppnådde mitt mål. Först av allt vill jag självklart rikta det första tacket till Rachel. Förstår att du har lidit då jag gått all-in på denna satsning och extra tack för all rak och ärlig feedback gällande mycket av vad jag gjort och inte gjort under året som gått. Å alla matlådor du gjort, måste vara ett helvete när du stått och gjort 10 matlådor till mig och de tar slut på 3 dagar när jag tränade som mest. Tack-listan för de olika sakerna du gjort för mig älskling kan göras lång, men jag stannar här. Nästa tack blir istället till Erik, Markus, Jesper och Christian. Vilket lyckat team helt enkelt. Nästa tack går till min exjobbs-kollega; Linda Skogman, som inte bara lyckades stå ut med mig under hela vårterminen, utan även lyckades lära mig att sköta en 40 timmars arbetsvecka på bästa möjliga sätt och samarbeta fram vårt examensarbete som inte minst jag själv är grymt stolt över! Ett stort tack också till alla som på ett eller annat sätt sponsrat mig (mer eller mindre - ingen nämnd ingen glömd) och alla ni som stöttat och gratulerat till mitt genomförande! Över 200 fans på Facebook var ju riktigt skoj att ha som lite extra vind i ryggen! Sånt värmer och jag hoppas att min tacksamhet kan absorberas hos er alla i form av idrottslig inspiration.

Varje siffra räknas!

Karls Ironman i siffror

1 gigantiskt idrottsmål uppfyllt

2 veckor tog det att återhämta sig

3 discipliner att behärska i ett triathlon

4 nya Ironman-kollegor för livet funna

5 gånger gick jag på toaletten på löpdelen

6 sjukdagar totalt under hela det senaste året

7 dagar i veckan har jag tänkt på mitt Ironman

8 timmar vann segraren, Jan Raphael (GER) på

9 mil är Vasaloppet. En barnlek jämf. med Ironamn

10 st "liquids" tryckte jag glatt i mig under cyklingen
15 personer > gick föga förvånande på detta aprilskämt

35 km i timmen vart min snitthastighet på 180 km cykel

36 st. personer deltog i mitt cykelnördiga "GiroGbg" 2012

42 km löpning är förbannat jäkla överdrivet långt att springa

75 kr/natt/person betalade vi för vårt suveräna boende i Kalmar

226 km är totalsträckan för ett Ironman och det känns rejält efteråt

365 dagar pågick min vision: "från medelmåtta till järnman på ett år

458 träningstimmar genomfördes under året och jag har aldrig mått bättre

25 000 kronor(!) motsvarade ord. priset på all konsumerad Enervit under året

52 500 svenska kronor har investerat i Ironman-satsningen under året som gått

Om jag kommer göra det igen?

Nja, jag har inte planerat nått nytt Ironman-deltagande än och Kalmar nästa år är redan slutsålt, men om jag känner att det finns utrymme för att genomföra ett Ironman till så är jag inte den som är den. Jag har ju redan en magisk våtdräkt, grymt snabb landsvägscykel och ett par riktigt sköna löparskor som är bra sugna på att springa betydligt snabbare än sist. Under 10 timmar vore då ett självklart mål. Ett marathon under 3 timmar kanske vore ett bra delmål i så fall. Jag vet att flera av grabbarna i teamet är sugna på att göra fler Ironman och även om det kanske inte blir med just dessa sköna "Ironmen" så sker en framtida satsning högst sannolikt ihop med ett team eller åtminstone flera andra likasinnade som man kan träna och inspireras av på sin väg att nå målet.

Vad blir nästa avstickare i livet? När sker det? Att det kommer ske är självklart!

Epilog

Nu har jag rotat upp från Göteborg och istället flyttat till Basel, Schweiz, för ett framtida leverne. Det är, i flera avseenden, dags för mig att påbörja "ett nytt kapitel" i mitt liv. Miljöombyte motiverar många, inte minst mig själv, och dessutom övergår jag nu inom kort från att vara student till att förhoppningsvis ha ett spännande och utmanande arbete att sköta. Tack till alla som följt med på denna resa, inte minst via denna bloggen, där jag försökt att i mångt å mycket uppdatera med både det ena och det andra. Jag har haft ordspråket; "Syns man inte, så finns man inte" i bakhuvudet, vilket många av er kanske märkt. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst nu, men det kommer ju en morgondag och så vidare... Har ni frågor gällande nått som ni tror att jag kan svara på så är det bara att fråga på.

Hjärtliga hälsningar till er alla från en lycklig dalmas i ett framtids-motiverande Basel!

En månad kvar

Om en månad ligger vi också och pillar oss i naveln... skillnaden är att vi då har mer ont i kroppen än vi någonsin haft... Men det kommer det vara värt, så värt =)

Alla deltagare i TEAM GoTri har ju haft sina strul längs med vägen men vi börjar nu bli riktigt hoppfulla om att den 18 augusti ska bli en dag värd att minnas, värd att pina sig igenom och värd att se fram emot...Här kommer en liten kort statusuppdatering på teamet med endast en månad kvar till domedagen.

Markus

Våran yngling i laget hade en minst sagt tung period men stora problem med axel vilket ledde till minimalt med träning under en längre period. Markus har dock visat att tålamod och envishet räcker oerhört långt och sakta men säkert har problemen försvunnit. Sviterna finns fortfarande kvar men Markus kan nog titta tillbaka på sin bästa träningsmånad nånsin i juni så att formen är annalkande det vet vi. Han visade det också genom att på ett mycket övertygande sätt vinna vårt prestigefyllda KM och på så sätt höja sitt självförtroende en nivå!

Christian

Att vår högpresterande jobbande konsult inte lämnar något åt slumpen det visste vi. Han har väl så här i efterhand insett att börja på McKinsey och ligga i en Ironmansatsning inte rimmar jättebra när man vill prestera på topp även utanför jobbet. Ett envist knä som förhindrar cykling hjälper inte heller uppladdningen. Men att Christian är envis det visste vi och få kan vara så disciplinerad som han. När han missar KM för att befinner sig i Stockholm, visst då kör han ett parallellt på egen hand! Nu skvallras det dessutom om träningsläger i Alperna med långa, ja riktigt långa pass. Christian är på gång!

Jesper

Även Jesper har varit inne i en tung period med ett enträget knä som aldrig ger sig. Veckor utan träning har tärt på självförtroendet men Jesper är på väg tillbaka. Vid KM gjorde han comeback och visade att han inte alls är speciellt långt efter. Med ett klokt genomfört lopp kunde Jesper tämligen obehindrat jogga in 10 min efter vinnaren Markus. Då ska tillägas att vi andra var helt slut och Jesper långt därifrån. Med några bra veckor framöver där han sakta får vänja kroppen vid ökad belastning så kommer Jesper stå stark vid startlinjen ändå. Vältränad är han och han är nog den i teamet som är mest jämn över de tre grenarna vilket givetvis är en klar fördel.

Karl

Efter att Karl under en dryg månad ha legat väldigt lågt så har vi andra börjat fundera på om allting står rätt till gällande Karl men så här i efterhand inser vi att han bara lurpassat. Karl är nu igång värre än nånsin. Han slår oss alla gällande träning och har nu (återigen) lagt in överväxeln gällande införskaffande av nödvändiga prylar för loppet. Nya hjul, integrerat tempostyre, enervitkost som skulle kunna mätta halva Afrika, öppet-vatten-simglasögon, dörrmatta... Listan kan göras oändlig för vår evigt positive prylbög. Men när Karl shoppar loss på livsnödvändiga prylar då vet man att han är riktigt på g!

Erik

Till sist då, jag själv. Efter att egentligen utan orsak vacklat lite grann i min form så känner jag att jag sakta men säkert är ordentligt på gång. Jag är ju den enda i teamet som klarat mig utan allvarligare skador vilket antingen råder på för lite tränat, tur, en sund hjärna eller något däremellan... I vilket fall som helst så satsar jag just nu på att förbättra min klart bästa distans, löpningen, då jag känner att jag där halkat efter endel på sista tiden. Utan att säga för mycket känner jag dock att löpformen är riktigt på g, cykeln känns bra och tom med simningen börjar kännas ok. Badkrukan-Erik börjar helt plötsligt känna sig komfortabel i vattnet trots vågor!!

Som sagt teamet är laddat, vi tror oss stå oss starka även om vi självklart många gånger vacklar... Det kommer bli en utmaning utan dess like, men herregud så skoj de ska bli!! 

Den 18 augusti kör vi!

Träning är inte alltid roligt

Har under helgen avverkat två längre cykelpass och kan bara konstatera en sak.

Den som omtalade och många gånger omtyckta vinden, den som genererar el till vindkraftverk, positiv vid segling etc... Den är då inte omtyckt vid cykling.

Känslan av att något konstant bromsar en i fem mil är inte kul, än mindre när låren skriker av trötthet av många dagars hårt tränande.

Vad är det då som driver en? Varför cykla 2,5 timme när det bara är jobbigt?

Känslan av att låta hjärnan jobba och klara av tråkpassen är bara jäkligt gött. Träningspassen då man helt enkelt tränar sitt pannben... Låter sig själv bli lite dummare....

Hur går det då? Blir mitt pannben bättre vältränat och får jag några tjockare lår a la Anja?

Jag tror det. Åtminstone pannben.. Det är kul att köra tråkpass och bli lite bitter ;)

Är just nu också grymt sporrad av mina medtävlingskamrater men också stressad. Tränar jag tillräckligt, börjar de andra dra ifrån mm...

Så därför, tack för mig med två motton:

När du vilar tränar dina konkurrenter!

+

önska oss vindstilla i Kalmar

Seedningsloppet...

Den 12 maj är det dags för en liten utmaning som kallas GBG-varvet. Personligen sprang jag inte så bra sist 2.10. Jag hävdar att det inte är jag och jag är onekligen lik min syster på de bilder som maratonfoto skickat till mig. Hur som helst trodde jag att jag kunde använda min tid på Lidingöloppet för att seeda mig. Detta går dessvärre inte då Lidingöloppet är ett terräng lopp. Konstigt att det går att använda varvet tiden för att seeda sig på Lidingöloppet. Och nej, jag e inte bitter.

Hur som helst tog jag reda på detta för sent och min tjurskallighet gjorde att jag vägrade ge varvet extra pengar för att springa ett seedningslopp. Framförallt inte då det skulle kosta mig ca 1kr per minut att springa.

Det var dock två GoTri medlemmar som medverkade på Varvet. I filmen nedan skymtar vi Merup, med startnr 1114, efter 1.27 samt 3.18 och Tiselius efter 2.24.

(Deutschland, Deutschland... )

Snyggt sprungit och snyggt hejat!

GoTri - genom Jesper

Från dröm till verklighet

En dröm man haft länge, att ta sig i mål på ironmandistansen i ett triathlon.

Nu är man på väg på riktigt, startplatsen är införskaffad och träningen är igång. Men varför och hur? Och GoTri?

Svaret är enkelt, jag älskar utmaningar och har länge tyckt att Ironman verkar vara en bra sådan. Jesper och jag har under en längre period delat samma mål och efter lite funderande insåg vi att det inte var värt att vänta längre. En augustimorgon 2012 skulle det vara dags för oss att stå på startlinjen till detta mandomsprov.

Vi insåg att ett team är bra att ha, det har alla som verkar proffsiga. Funderande fram och tillbaka ledde till att ett gäng personer fick förfrågan om att ingå i vår satsning. Satsningen mot mållinjen på Stortorget i Kalmar, mållinjen med stort M, allt efter 3800 m simning 180 km cykling och 42 km löpning.

Tre personer vågade ta sig an utmaningen:

Christian Merup

Karl Tiselius

Markus Eriksson

och tillsammans med mig Erik Staxäng och Jesper Hassel utgör vi teamet GoTri.

Det här är en resa vi kommer att göra, den kommer att ha höga berg och djupa dalar, mentala som verkliga. Resan kan följas på denna blogg, gotri.org

Välkommen!!

// GoTri genom Erik